Förslag till kommunalt nyårslöfte

Nästan alla kommuner gick med underskott under 2019. Till det finns naturligtvis flera förklaringar. En av de viktigaste är bristande kostnadsstyrning. Så har det varit under alla de många år jag haft uppdrag i den kommunala sektorn. Och så var det förra året. Även i ekonomiskt framgångsrika kommuner, talade vi om vikten av skärpt kostnadsstyrning.

Bakgrunden är att det finns alltid ytterligare behov att tillgodose. En engagerad personal vill och eftersträvar det bästa för dem verksamheten riktar sig till, må det vara äldreboenden, hemtjänst, skolor eller annan verksamhet. Man vill göra mer och bättre.

Den inställningen är värd respekt och uppskattning. Men samtidigt är resurserna begränsade. Det finns inte mer resurser till den kommunala verksamheten. Och det är fullmäktige som beslutar om hur resurserna ska fördelas. Verksamheternas uppgift är att göra så gott som möjligt inom tilldelade ramar. Att överskrida budgeten är – åtminstone principiellt – att överskrida befogenheterna. Dessutom är det oftast möjligt att uppnå bättre verksamhet med nya arbetssätt.

Kommunal verksamhet kan beskrivas som kampen mellan två krafter, drivkraften att begära och tvånget att försaka (se not nedan).

Nu är det nytt år – och med det ”nya pengar” som det gärna heter i offentlig verksamhet. Mentalt intecknas varenda krona för verksamheten, vilket gör att varje oförutsedd händelse utmanar budgeten. Må varje kommun och varje kommunal verksamhet avge nyårslöftet både att hålla sig inom budget och att pröva varje utgift för att identifiera varje möjlighet till effektivare användning av resurserna. I korthet: samtidig kvalitets- och kostnadsstyrning.

(Publicerat på LinkedIn 9 januari 2020)

Not: Formuleringen är en omskrivning av en strof av Carl Johan Stagnelius Hans syftning var naturligtvis en annan och på ett individuellt plan mycket mörk, men jag citerar här ändå de aktuella raderna i den version som intagits i en utgåva av Staffan Bergsten 1993. ”Tvenne lagar styra mänskolivet… Makten att begära är den första. Tvånget att försaka är den andra.”

Nej, PISA ger oss inte ett styrkebesked

”PISA-mätningen är ett styrkebesked” och ”svensk skola står stark” är citat från utbildningsministern (dagens SvD). Ordföranden för Lärarnas Riksförbund menar att resultatet är positivt (också dagens SvD). Ja, om vi kan utgå från att undersökningen mäter det den skall mäta och med tillförlitliga metoder, är utvecklingen positiv. Utfallet säger oss att resultaten förbättrats och att Sverige inte längre tillhör de sämsta i OECD. Men säger resultaten att den svenska skolans elever lyckats bra, att vi fått ett styrkebesked? Vilken nivå är god? Utan svaret på den frågan vet vi inte om ens de främsta är goda nog. Ambitionen måste vara att nå mycket goda resultat och allra lägst vara bland de bästa ländernas elever. Att vara något bättre eller inte riktigt lika svaga som de genomsnittliga länderna är inte nog, särskilt som mätningarna fortfarande visar försämring i absoluta tal jämfört med oss själva år 2000. Svensk skola står således inte stark. Kanske är det inte möjligt att nå större förbättringar på de sex åren från bottenåret 2012. Skulle detta vara fallet, är det förändringstakten vi kan vara nöjda med, inte resultaten.

(Publicerat på LinkedIn 4 dec 2019)